Borta men aldrig förlorade

Är Någon Någonsin Verkligen Borta?

När en älskad går bort lämnar de ett oerhört tomrum efter sig. Men är de verkligen "borta"? Ibland stöter vi kanske på någon vi förlorat i en dröm. Är dessa möten bara en konstruktion av vårt medvetande, eller besöker vi faktiskt varandra i drömvärlden? Spelar det någon roll vilket som är sant? Det kan låta väldigt esoteriskt, men ha ett öppet sinne och fundera över följande koncept med nyfikenhet istället för inlärda fördomar.

Det Eviga Livet i Medvetandet

Vår fysiska närvaro på jorden är tidsmässigt begränsad, men vårt inflytande och vår sanna essens kan bestå långt efter det att vår materiella kropp har upphört. De historier vi berättar, de minnen vi delar och den kärlek vi sprider, lever vidare i medvetandet hos dem vi har berört. En del av vårt liv har sina fysiska fötter på jorden, men andra delar är mer andligt bundna och lever vidare i ett annat lager av vår existens.

Vårt samhälle fokuserar ofta på den fysiska världen, men våra liv är mycket mer än så. Vi lever även i tankar, minnen och i den påverkan vi har på andra. När vi möter någon i en dröm, är det då inte ett bevis på att de på något sätt fortfarande "lever" kvar inom oss? Kanske är det också möjligt att vi besöker varandra i våra drömmar, ovetandes om att det är den andres dröm vi deltar i. Vem vet egentligen?

Då och då vaknar jag upp ur en dröm och kan tydligt minnas hur jag träffat mina katter som inte lever längre, men som jag fortfarande älskar djupt. Känslorna i kroppen när jag vaknar är precis lika verkliga som vilken känsla som helst och glädjen jag känner från tiden tillsammans i drömmen är påtagligt äkta. På samma vis kan känslor av stark glädje och broderlig kamratskap, strömma genom min kropp efter en dröm jag delat med min bortgångna kusin Andreas. Vi växte upp ihop och på många vis var bandet vi knöt starkare än med övrig familj. Bara för att de inte finns hos mig när jag vaknar, är inte kärleken och känslan av glädje fortfarande verklig?

Dualiteten i Vår Existens

Det är viktigt att förstå att vi både är fysiska och andliga varelser. Vår själsliga existens är inte bunden av den fysiska världens lagar. Den är fri att utforska, växa och även fortsätta sin resa bortom vad vi vanligtvis uppfattar som livet. Erkännandet av denna dualitet gör att vi kan utforska djupare dimensioner av vår plats i universum. Jag ser det som att vi är andliga varelser som har en mänsklig upplevelse.

När du känner saknad efter någon som gått bort, tänk då på att de kan vara närmare än du tror. Deras visdom, kärlek och närvaro kan fortfarande vara tillgänglig för dig, speciellt i stunder av djup reflektion eller i dina tankar och drömmar. Dra till minnes en härlig stund ni delat, en insikt personen väckt i dig eller ett misstag ni dragit lärdomar av tillsammans. Relationen ni har idag är fortfarande vid liv, fysisk eller ej. Avfärda den inte.

Verkligheten av Våra Relationer

Att acceptera att våra älskade lever vidare i vårt medvetande kan vara en tröstande fyr i sorgens dimma. Det är en påminnelse om att relationerna vi formar och de känslor vi delar är kraftfullare och mer bestående än vi kanske inser. Det kan också hjälpa oss att känna oss mindre ensamma och mer förbundna med de som inte längre är med oss rent fysiskt.

En Oändlig Närvaro

Att förlora någon är väldigt smärtsamt och ingen kan på riktigt förstå hur det upplevs för någon annan, men genom att inse att de lever kvar inom oss, kan vi hitta en ny form av läkande. Vi kan också öppna upp för en djupare förståelse av livet och döden – inte som slutpunkter, utan som delar av en större, mer komplex resa.

Det här perspektivet kan förändra sättet vi ser på döden och på förlust. Istället för att se döden som en slutpunkt kan vi börja se den som en övergång – inte bara för den som har gått bort, utan även för oss som fortsätter resan på jorden. Livet är en process och döden är en oundviklig station i den processen. Visst kan vi önska att livet innan den stationen ska vara långt, men det kan vi inte råda över. Att leva livet efter mottot att vilja kontrollera hela världen och kanske rent av tygla döden, är på sikt fruktansvärt utmattande. Det tär på vår hälsa, både fysiskt och mentalt.

Reflektera över dessa tankar och när du nästa gång tänker på en älskad som gått bort, fråga dig själv: "Är de verkligen borta, eller är vår relation fortfarande verklig?"

Tänk på någon som lever men som du inte hört av på ett tag: en kär vän, en familjemedlem eller någon som har en särskild plats i ditt hjärta. Om ni inte träffats eller pratat nyligen, hur kan du egentligen vara säker på att personen lever? Men tills du vet annorlunda, så är relationen fullt verklig och energin ni delar djup och påtagligt äkta. Du kan dela samma medvetna energi även med de som gått vidare, och låta den relationen förbli evig och närvarande.

välj att Fira livet

Jag har på senare år försökt skifta perspektiv på hur jag ser på dem som saknas mig. Visst, ibland kommer känslor av sorg och saknad och det är både naturligt och hälsosamt att känna dem. Känslor kommer och går, men de kan också lära oss någonting om oss själva. Man bör inte förtrycka eller förneka sina känslor, de lagras i kroppen och kan orsaka stora besvär eller rent av sjukdom över tid. Vad man däremot kan göra är att lyssna på känslorna, dra lärdom av dem och sedan försöka skifta till ett annat, hjälpsammare perspektiv.

Jag försöker minnas de goda stunderna och fira livet de levde istället för att sörja deras död. Den är en oundviklig station i en process som kallas livet, och varken jag eller någon annan har makten att kontrollera hur vägen formas eller hur långt det är mellan stationerna. Vad som kommer därefter får vi aldrig veta, men det finns en trygghet i det också.

- Ola Carnegård